Individuella skrivuppgifter efter
läst bok, ”Le, Smilja”
Läs och gör uppgifterna. Du får ta boken till hjälp. Skriv
så utförligt som möjligt.
1.
Tycker du att boken slutar lyckligt eller
olyckligt? Varför? På vilket sätt?
2.
Vad händer sen tror du? Skriv ett kort utkast som du skulle kunna använda för att skriva en fortsättning.
1. Jag tycker att den slutar lyckligt för att det känns som att de är på väg till ett bättre ställe och de kommer nog klara sig.
SvaraRadera2. De kommer fram till ett läger vid gränsen av Tyskland, där står andra flyktingar men de är glada. Smilja fattar inte hur de kan le under en sådan situation, så hon frågade en flicka med mörkbrunt hår och blåa lysande ögon i samma ålder som smilja.
- Varför ler ni? Hur kan ni vara glada under alla dessa hemskheter?
- Vi är på väg till London, tåget går imorgon kl.08.30. Vi kommer komma till London och där kommer vi kunna ha ett bra liv, sa flickan.
Smilja visste inte vad hon skulle säga, hon blev helt stum. Hon sprang till sin mamma som pratade med en annan kvinna och kramade henne så hårt hon kunde. Tårarna började rinna, det var inte för att hon var ledsen, det var tårar av lättnad och glädje.
Dagen gick, de hade trevligt och alla var snälla. Smilja var jätteglad, men flera gånger under kvällen blev hon ledsen för att hon kom och tänka på Petar och Drago som inte skulle få det bra i London. Deras chanser i livet har redan blivit bortkastade, av någon annan främling som egentligen också vill hem till sin familj. Men har blivit hjärntvättade av all denna girighet. Det blev värst när hon skulle sova, hon var ju glad men hon kunde inte riktigt vara det för de dåliga tankarna tog hela tiden över. Där log Smilja några timmar utan att kunna somna, till slut slöt ögonen.
Smilja vaknade av folk som prata, gick och packade allt som fanns i det lilla lägret. Hon satte sig upp och började leta efter sin mamma. Där satt hon, drack sitt efterlängtade kaffe och pratade med en kvinna i hennes ålder…. Fortsättning följer…
SvaraRadera1 Jag tycker att boken slutar på ett lyckligt sätt för att Helena, Marko och Smilja överlevde. Jag tycker att det är så för att om jag hade överlevt något sådant hade jag varit glad men också ledsen på grund av att många man känner dör.
2 I en fortsättning skulle man kunna skriva om hennes nästa liv och det jag tror händer i senare i hennes liv är. 16 åriga Smilja lever vidare sitt liv med Helena och Marko i Kroatien efter de hemska händelserna sökande efter sin pappa Drago och under detta sökande stöter de på hinder. Hinder kan vara militära grupper och att ta sig över svår terräng.
Skrivuppgift C, ”Le, Smilja”
SvaraRadera1. Jag tycker boken slutar lyckligt, dom är på väg mot något bättre och de känns som om de kommer få det bra.
2. Smilja släppte Markos finger efter ett tag. Bussen åkte vidare i ett tiotal minuter till och Smilja kände sig fortfarande sömnig även om hon nästan precis vaknat upp ur drömmen. Efter en stund på en lång väg känner Smilja att bussen saktar in. Hon förstod att de kommit fram till gränsen, Kroatiens gräns. Smilja var orolig att Kroaterna inte skulle låta dem passera och att de skulle vara fast i Kroatien. Bussen stod stilla ett bra tag. Killen som körde bussen steg ur och möttes av några andra killar utanför. De stod och pratade en stund. Det var en lättnad när Smilja såg att killen steg in i bussen och startade motorn igen, de skulle få fortsätta åka iväg från kriget. Smilja försökte sätta sig bekvämt i det hårda sätet, efter en stund på en lite gropig väg somnade hon.
- Smilja! Du måste vakna, Vi ska gå av nu!
Smilja öppnade ögonen och möttes av sin mammas blick. Alla på bussen samlade ihop sina få ägodelar och Smilja förstod att de var snart dags att stiga av. Smilja var osäker på vart dem ens var, utanför fönstret såg hon fina gator och stora, vackra träd, hon kände sig hemma.
- Mamma, vart är vi? Frågade Smilja.
- Vi är i Wien min flicka, här ska vi få det bra. Svarade Mamman.
Smilja kände känsla av både oro och glädje, hur kommer de ta emot oss här? Kommer vi få stanna? Smilja hade tusen frågor, men var glad för att vara ifrån allt som har med krig att göra. Bussen saktade in och stannade utanför en stor byggnad. De vingliga, rostiga dörrarna på bussen öppnades och det var dags att stiga ut.
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRadera1. Det slutade lyckligt och olyckligt. För Smila och hennes mamma klarade sig. Men man fick reda på att Petar och Drago dog och att Marko inte är Marko utan en serbisk soldat.
SvaraRadera2. Solen steg upp bakom bergen och gav sin värme. Jag sträckte på mig och la min arm om Marko. Men han var inte vid min sida.
Jag öppnade mina ögon och han var inte där. Jag såg en lapp ligga på nattduksbordet. Jag sträckte min arm och tog tag i den.
Jag vek sakta upp pappret och såg texten.
”Smilja”
Jag måste iväg men du vet att jag kommer tillbaka
Jag älskar dig”
”Marko”.
1. Jag tycker att det var ett bra slut för att man tänker att boken ska handla om hur deras familj klarade sig igenom kriget så man förväntade sig inte riktigt att Drago och Petar skulle dö, även om man lite gjorde det eftersom att det gjorde boken mer spännande. Det är nästan orealistiskt att en hel familj skulle klara sig igenom ett krig och därför tycker jag att det är bra att Drago och Petar dog (för handlingen och bokens skull) för då förstår man mer hur det känns.
SvaraRadera2. Det är två månader sedan jag blev flyttad till London. Jag har haft ett bra liv här, jag och mamma lever i fred och har det bra. Idag fick jag ett brev från Daniella. Hon har inte blivit flyttad från röda korsets flyktingläger än. Hon hoppas att hon också hamnar i London så att vi kan träffas. Tyvärr pågår fortfarande kriget där borta men Daniella skrev att hon inte är rädd för hon känner sig trygg på flyktinglägret. Hon sa även att hon skulle skriva tillbaka så fort hon kunde.
Nu har det gått 2 veckor sedan Daniella skrev brevet. Jag går fortfarande och kollar brevlådan varje dag men för varje dag som går så växer rädslan för att något hände. Eller också så har hon inte haft tid att skriva än. Jag antar att jag får veta med tiden… vilket jag aldrig fick.
Le, Smilja Del C
SvaraRadera1. Jag tycker att det slutar både lyckligt men också olycklig på samma gång, jag tycker det eftersom hon verkar ganska olycklig i slutet av boken men hon borde vara lycklig på ett sett att hon förhoppningsvis kommer bort från kriget. Men hon har ju förlorat så många från sin familj, så jag har lite spridda tankar runt det.
2. ”Efter att åkt i flera timmar så stannar bussen tvärt. Busschaufför Ropar bak att alla ska kliva av. Smilja är en av de sista som går av bussen, hon håller sin mammas hand och hör Markos andning bakom henne. Den torra luften slog mot hennes kropp och solens strålar kom rakt i hennes ögon. Hon var överlycklig att de var framme.”
Skrivuppgift C ”le, Smilja”
SvaraRadera1. Jag tycker att det var ett ganska konstigt slut men jag anar att den slutade lyckligt. Det låter som om dom är på väg till ett bättre ställe.
2. Bussen skumpade fram på de söndriga vägarna, Smilja hade tappat räkningen på hur länge dom hade suttit i den trånga smutsiga bussen. Sätena var obekväma och Smilja satt på helspänn hela tiden, hon visste inte om dom skulle komma hela vägen fram till slutdestinationen. Kriget var överallt och hon var inte säker någonstans förrän de hade kommit fram till Kroatien.
Efter ytterligare några timmar började Smilja skymta en mur, när de hade kommit närmre såg Smija de hundratals beväpnade soldaterna. Paniken växte sig snabbt i Smilja, hon var säker på att de inte skulle kunna passera muren och komma in i Kroatien. Bussen saktade in och stannade vid den första raden soldater. Dörrarna till bussen öppnades och skrik hördes utifrån, de tömdes ut ur bussarna för att bli kontrollerade. De stannade vid gränsen i ca två timmar, hela bussen kontrollerades också. Smilja var säker på att de inte skulle få åka vidare in i Kroatien så det kom som en chock när de föstes in i bussarna igen. Nu var Smilja på väg in i en tryggare framtid med sin mamma och Marko, hoppades hon i alla fall.
1.jag tycker det hände typ inte så mycket för jag fatta inte slutet mer om att Marko sa att han var en serbisk soldat och att hans pappa var en överste i den serbiska armén. och det var lite bättre för dom skickades till Kroatien. Och smiljas pappa dog vilket var sorgligt.
SvaraRadera2. jag började känna hur mina ögon slocknade långsamt i evakueringsbussen och det blev svart. Jag vakna av att evakueringsbussen framför oss åkte in i en landmina och ett få tal människor han ut innan de brann upp. De andra flyktingarna i evakueringsbussen fick klämma in sig i bussen där smilja satt i. en 9 årig kille satt sig bredvid smilja med ett halvbränt ansikte. Bussen rulla i en långsam fart genom vägen medan en person som ledde bussen långsamt medan han peka i marken med en metallpinne. Vi åkte bussen långsamt till Kroatien medan den halv brända pojken satt och titta på en familje bild. Smilja kasta ett öga på bilden och hon blev upptäckt. Pojken vände sitt ansikte mot henne och sa, VAFAN ÄR DITT PROBLEM! Smilja visste inte vad hon skulle säga. Du vet inte fan hur det e att förlora en familjemedlem. Smilja skulle precis börja på en ny mening. Men pojken föll ihop och fick ett epilepsi anfall. Dom flesta i bussen var skadade eller sov. Smilja hade ansvaret att rädda honom. Hon kom ihåg att deras idrotts lärare Barnerovich lärde henne hur man utförde första hjälpen. Hon försökte vända honom åt sidan men det hjälpte honom inte. Han slutades att andas och det blev tyst. Smilja grät så högt att dom trodde att någon hade dött vilket hade hänt. En konvoj vakt stoppade lastbilen för att se vad som hade hänt han såg smilja liggande på marken med en shock och den halvbrända pojken bredvid henne med familje fotot i handen som sakta slippra ut ur den. Konvoj vakten gick in i lastbilen och kasta ut pojken med familje fottot i handen. Smilja undrade varför han inte skulle begravas. Och svaret var att dom inte hade tid och hade kunnat få ett bakhåll av vad som helst och hans döda kropp kan sprida sjukdomar.
1.Både och!
SvaraRaderaNegativt, är att dom inte får träffa Drago igen, och även att det slutar med att dom är i ett flyktingläger istället för som i början av boken när dom är hemma och trygga.
Under bokens gång förlorar dom 2 familjemedlemmar, och kommer förmodligen aldrig få tillbaka dom.
Positivt, dom befinner sig inte längre mitt i kriget, dom har lyckats fly från kriget utan att bli allvarligt skadade.
Dom är på väg mot ett annat land som inte är i krig, så det är ju bra.
Smilja fick även lite kontakt med sin mormor så hon vet att hon är oskadd. Det kommer förmodligen även bli bättre i det nya landet, men det kan bli lite ensamt, eftersom att det bara är Smilja, Helena och Marko.
2.Jag tror som sagt att dom får ett bättre liv, fast dom vet inte hur dom ska klara sig med mat och boende.
”Det tar lite tid att komma över gränsen, Smilja tänker fortfarande på hur hennes pappa har det, ifall han är död eller inte…
Hon hoppas att en dag få träffa sin pappa och även sin bror som hon vet att hon aldrig kommer få träffa igen.
Smilja, Helena och Marko kommer över gränsen trötta och slitna, Smilja tänker på hennes gamla vänner i skolan. Hon drömmer på nätterna om att hon vaknar upp och allt är som vanligt. Att alla människor hon någonsin känt och älskat är tillbaka, och att hon går i skolan som vanligt, men så är det inte.”
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRadera1. Jag tycker att boken slutade både lyckligt och olyckligt. Det olyckliga med boken var att Smiljas pappa Drago försvann med killarna, Smilja och Helena hade ingen aning om var han var eller om han levde eller var död sedan hade de också förlorat Petar. Det lyckliga med boken var att alla fick åka till ett annat land där det inte var krig, Smilja fick också lite mer kontakt med sin mormor.
SvaraRadera2. Smilja vaknade av att en liten flicka sparkade bakom hennes stol. Smilja såg att hennes mamma inte satt bredvid henne utan att hon hade bytt plats med Marko.
Marko sa: ”Vi är snart framme”
Smilja: ”Hur många minuter är det kvar?”
Marko: ”ungefär 5 minuter”
Smilja tänkte på sin mormor och kunde inte sluta, så hon skrev ett litet brev som hon sedan skulle skicka till sin mormor. Bussen stannade och folk började gå ut, Smilja, Marko och Helena gick ut sist. Solen sken så mycket så att Smilja fick ont i ögonen av att titta upp.